Men alla kan göra något. Så därför beslöt jag mig för att bjuda in den rumänska kvinnan, som suttit av och till under hela min föräldraledighet utanför ICA, på middag på juldagen. När jag berättade att ICA var stängt på juldagen nämligen såg hon så ofattbart sorgsen ut att jag kände mig tvungen att göra något. Att tvingas fira jul utan sina barn och sittandes i en iskall och becksvart husvagn utan någon mat går inte för sig. Vi har ju nästan dagligen bytt några ord på svenska/engelska/rumänska/italienska/teckenspråk om vädret, våra barn eller något annat av mer eller mindre vikt.
Nu är det säkerligen en hel del av er som inte bara lyfter på ett ögonbryn utan på båda två och dessutom tappar hakan. ”Hur vågar du?” är väl den vanligaste reaktionen jag har fått när jag har berättat om mitt initiativ. Underförstått: är du inte riktigt klok, du kommer ha en mindre klan av rumäner utanför dörren nu när de vet var du bor! Måhända är jag inte så lite naiv men jag tror ändå att de flesta är människor är goda tills motsatsen är bevisad. Och än så länge har mina initiativ bara resulterat i fler vänner och inte färre värdesaker. Dessutom har jag nog aldrig träffat på några som är noggrannare med att lämna tillbaks saker de lånat än de som har det allra svårast. Självfallet finns det rötägg bland rumäner precis som det finns rötägg hos oss svenskar men att automatiskt göra kopplingen att alla tiggare är kriminella gör att en redan utsatt grupp blir än mer utsatt.
Nästa fråga brukar handla om huruvida jag verkligen tror på det som Chetta berättar. Underförstått ”de tjänar ju så bra så de har säkert både platt-tv och bil där hemma”. Det går inte ens att överleva i Rumänien på drygt 2000kr/månaden och för att få ihop det måste man sitta utanför en matvarubutik från 10-17 alla dagar i veckan, månader i sträck. Snacka om usel timpeng. Lägg dessutom till att bo i en svinkall husvagn utan el och vatten ute i skogen samt att vara beroende av att andra skänker mat till dig eftersom alla pengar du skrapar ihop skickar du till dina hungriga barn så förstår man varför Chetta tycker det är maximal stress att vara här. Men alternativet är inte särskilt mycket bättre tyvärr. Själv har jag bara varit i Vitryssland men situationen är knappast bättre i Rumänien. Och för mig som släktforskat kan jag bara krasst konstatera att många av mina släktingar dog i förtid i av sjukdomar som vi idag kan bota. För om man bor i ett litet dragigt hus, stundtals utan el och rinnande vatten, äter för dåligt eftersom man inte har råd med mat och går till sjukhuset först när det är så akut att man riskerar att dö av en vanlig förkylning då blir man inte särskilt långlivad.
Det är dock jobbigt att bjuda hem dessa människor för man kan inte låta bli att fundera på hur man ska kunna hjälpa till där man sitter i sitt överflöd av lyxprylar som vattenkokare, surfplattor och tv-apparater. Hjälp till självhjälp är ju det absolut bästa men hur gör man det? Än så länge har vi inte kommit på någon bra lösning men att försöka hjälpa henne och hennes man så att deras två pojkar, 10år och 13 år, får gå klart skolan känns som högprioriterat. Kanske kan de lyckas vidareutbilda sig till och med och på så vis få ett jobb med lite högre inkomst. Vi har i alla fall fått deras adress och jag fortsätter att förse henne med mat och kläder till barnen så länge hon sitter här. Men eftersom det är så stressande att vara borta två månader i sträck från sina barn och sitta och vara hungrig och frysa konstant för knappt mer än hon får ihop i Rumänien så är hon inte säker på att hon orkar återvända till Sverige fler gånger. När jag frågade henne hur de ska klara sig där hemma så tittade hon på mig med sorgsen blick och skrev: ”Jag vet inte men med Guds vilja hoppas jag att det går….”
http://www.dn.se/sthlm/vi-trodde-det-skulle-vara-battre-i-sverige/
Kristin på Källegren 