Waldemar 1 månad

Nu har lillskrutten redan hunnit bli en månad gammal och då är det visst dags att öka på matproduktionen igen. Det började redan i går kväll med gnäll,spridda fisar och småsnuttande och sen fortsatte det så hela natten lång. Förmiddagen ägnades sedan åt att ömsom hetsäta ömsom kaskadkräkas över mamma, mattan, sig själv och diverse andra skoj saker. Nu äntligen ett kaotiskt dygn senare verkar han återigen ha lugnat sig och han snarkar nu lugnt på pappas bröst och jag har äntligen lyckats laga mat igen efter en hel månads uppehåll. Så här är lite bilder på charmtrollet från den gångna månaden när han har varit på ett något bättre humör.

Annonser

Den inte fullt så unga Kristins lidande del 8

Jag tyckte mig vara tämligen välförberedd (så gott det nu går) för det här med att ha barn. Jag hade ju ändå spenderat ganska mycket tid med både kusinens och systrarnas barn och pratat mycket med massor med människor om hur det är. Blöjbyten,  sömnbrist och kaskadkräkningar, jag hade läst, sett och hört om det mesta. I frysen fanns gott om matlådor eftersom vi nog inte skulle hinna laga mat. Men så var det ju det där med migränen. Jag hade ju vant mig vid ett anfall i månaden och redan första vecka fick jag ett. Fint tänkte jag liggandes utslagen i soffan. Då var det avklarat. Men så redan veckan därpå fick jag ett nytt anfall som denna gången höll i sig i tre dagar istället för två. Som tur är var min käre make hemma första och värsta dagen för en skrikande bäbis är inte kul ens när man mår bra och än mindre när man tror att ens huvud skall explodera av minsta lövprassel. Dessutom råkar vår kära son var ett matvrak av högsta klass och vill absolut ha mat 1-3gånger i timmen dygnet runt. Det betyder dock att hans stackars mage aldrig får vila vilket resulterar i att han rapar och fiser som en öldrickande karl och tyvärr skriker som en galning när han inte får ut allt. Han vrålade till och med så högt vid ett blöjbyte att den nästintill döva gammelmormodern (som då befann sig på verandan utanför) tyckte sig höra den nya Jussi Björling.

Nu är vi inne på vecka tre och tyvärr har jag haft ännu ett anfall. Denna gången varade det dock bara ett dygn så måhända börjar hormonerna att stabilisera sig lite. Bäbisen verkar i alla fall ha gjort det och nu är det oftast mat varannan timme som gäller vilket efter de första kaotiska två veckorna känns som en enorm lyx.

 

Graviditeten i bilder

Så, här kommer nu en sammanställning över bilderna jag tog under graviditeten. Ganska fascinerande att se hur kroppen förändras under tiden och det händer faktiskt lite saker redan tidigt även om detta inte märktes för de flesta förutom mig. Nu såhär 2,5 vecka efteråt har jag börjat få ett litet delikat problem i form av avsaknad av passande kläder. Gravidkläderna är nämligen för stora och mina gamla kläder för små. Tur det finns internetshopping och saker med resår i midjan 🙂

Energikakor

Som den mjölkmaskin jag nu är så behöver jag få i mig lite extra kalorier för att hålla igång produktionen. Även om jag nog vill påstå att lite extra kalorier är en aning missvisande. Det är snarare ganska mycket extra jag behöver sätta i mig med tanke på hur mycket och ofta Waldemar klunkar i sig. Då är energikakor bra och de går dessutom att knapra i sig på stående fot samtidigt som man ammar. Det var dock inte helt lätt att göra dem då lillskrutten beslöt sig från att vakna mitt under den kritiska fasen men som tur var kom min käre make hem i rättan tid och kunde hjälpa till lite.

I vanlig ordning så tog jag vad jag hade hemma vilket blev både kokosflingor, pumpakärnor och mängder med nötter men här är ett grundrecept.

Energikakor:

100g smör
1dl socker
2msk honung
5dl havregryn/müsli
50g torkad frukt
½dl russin
½dl nötter
1msk vetemjöl

Gör så här:
  1. Hacka frukten och nötterna grovt och blanda alla torra ingredienser i en bunke.
  2. Mät upp smör, socker och honung och smält i en kastrull.
  3. Blanda allt och tryck ut på en plåt. Försök få kakan att bli jämntjock så den inte bränns på kanterna.
  4. Grädda i 175°C i ca 30min.
  5. Platta till den ytterligare och låt svalna något innan du skär upp den i lagom bitar.

Babynäste och amningskudde

Efter sisådär tre dagar med sammandragningar fick jag för mig att jag skulle sy ett babynäste eller myspöl att ha bäbisen i.  Ett mönster från Stoff & Stil var redan införskaffat och även ett tyg från en sida på nätet. Det var dock inte helt lätt att genomföra då jag fick pausa var 10min pga kraftiga sammandragningar och att trä i snöret fick min käre make göra då jag stod i duschen och flämtade. Såhär i efterhand var det ett under att jag överhuvudtaget lyckades få i hop något med tanke på att jag blott 6h efter färdigställande var på väg till förlossningen. Förlossningskoordinatorn hade inte riktigt kläm på hur mycket av latensfasen jag redan hade klarat av hemma när hon försökte få oss att stanna hemma ett tag till…

Så några dagar efter förlossningen kände jag att jag även behövde en amningskudde. Eftersom de kostar runt 400kr och jag kände mig rätt snål fick jag för mig att jag skulle sy en. Tyvärr lyckades jag dock göra den lite för liten men tur i oturen så hade jag vadd nog så att det precis räckte att fylla den.  Man hinner inte med sådär värst mycket när man ammar 1-4ggr/h dygnet runt. Puh!

IMG_3829 R IMG_3830 R

Tomatsås

Häromdagen när skruttungen låg och sov en stund passade jag på att göra tomatsås på de fantastiska pastatomaterna jag odlar i växthuset på gården (Bellstar). Superenkelt och smakmässigt helt oslagbart jämfört med köpt sås eller de gamla vanliga krossade tomaterna i burk med kryddning.

Ingredienser:

Tomater
Gul lök
Vitlök
Färsk oregano
Färsk timjan
Färsk basilika
Lagerblad
Olivolja
Salt
Svartpeppar

Gör så här:

  1. Skålla tomaterna och grovhacka dem.
  2. Låt dem rinna av en stund i en sil.
  3. Finhacka lök och fräs i olivolja tillsammans med finhackad eller pressad vitlök.
  4. Hacka oregan, timjan och basilika.
  5. Tillsätt tomatkrosset, timjan, oregano och lagerblad och låt puttra i ca 10min.
  6. Smaka av med salt, peppar och basilika och häll upp på väl rengjorda varma glasburkar.

 

Förlossningen

Så var det då dags i söndags morse. Efter 1,5 dygn med oregelbundna sammandragningar följt av 2 dygn med stundtals kraftiga och täta (3min mellan som kortast) sammandragningar vaknade jag 03.15 av ett hiskeligt tryck nedåt och därefter ett plask. Yrvaket försökte jag sätta mig upp men insåg snabbt att sängen nog skulle bli ännu blötare på grund av gravitationens verkningar så jag lyckades istället få väckt min käre make som for upp som skjuten ur en kanon. Fort fram med en handduk och sedan hasade jag in i duschen med vattnet rinnandes längs med benen medan maken ringde förlossningskoordinatorn och bredde mackor. Frustrerad hörde jag hur koordinatorn försökte övertala oss att inte åka in eftersom det var fullt men tillslut lyckades vi ändå bli dirigerade till Mölndals sjukhus. Bilresan dit var väl inte den roligaste jag varit med om men värkarna var åtminstone inte så täta (var 7:e minut ungefär).

Väl där hamnade vi direkt i ett förlossningsrum eftersom inskrivningsrummen var fulla och jag blev inkopplad med bälten runt magen av en synnerligen stressad barnmorska nr. 1. Som tur var kom vår doula dit ruskigt snabbt trots att hon inte hade jour och hjälpte till. Därefter gick det ganska fort framåt. När barnmorskan kom in nästa gång (tror jag) var jag 4cm öppen och började tycka att livet var rätt jobbigt stundtals så då var det dags för lustgasen. Efter ungefär 20min i min värld eller 1,5h i den vanliga världen var livet outhärdligt igen så dosen höjdes till max vilket tyvärr hjälpte föga och istället fick mig att bli rejält svimfärdig med en lätt blåaktig ton då jag tryckte masken för hårt mot ansiktet. Efter att ha vrålat mig igenom ytterligare 1,5h så hade jag redan öppnat mig 9cm vilket var nästan dubbelt så snabbt som de förväntade 1cm/h. Då tyckte någon (oklart vem för jag var helt borta) att det kanske var dags för en epidural och efter att ha krånglat mig runt på britsen till rätt läge, vrålat ett par gånger till och råkat fisa på narkosläkaren så infann sig äntligen lugnet och jag gick in i fas två.

Som innebar betydligt mindre smärta men istället började jag kräkas så fort jag försökte byta position eller ens titta upp. Efter några blodtryckskontroller av barnmorska nr. 2 konstaterades det att det troligtvis var att bäbisen passerade spinaetaggarna som jag reagerade på och för säkerhets skull fick jag koksaltsdropp inkopplat.

Därefter är det ganska dimmigt igen och jag minns vagt att vår doula ligger på britsen bakom mig och försöker massera min rygg och rumpa med en gnisslande trämojäng medan jag krampaktigt under värkarna håller hårt i makens hand. Sedan sitter jag på en pall och halvligger bakåtlutad i makens famn när jag hör någon säga att nu är det dags att få upp henne på britsen. Ett inte helt lätt projekt med tanke på att en bieffekt av epiduralen var att mitt vänsterben inte riktigt hängde med och huden var bortdomnad från höften ner till ankeln (det försvann som tur var efter ett dygn). Men med sammanlagda krafter från mig, maken, doulan och barnmorskan lyckades vi tillslut vräka upp mig på bitsen.

Därefter blev det riktigt bisarrt när barnmorska nr. 3 samt hennes medföljande läkarkandidat glatt säger efter en stund att nu kan du ta tag och dra ut din bäbis. Förvirrat och med väldigt dimmig blick (jag hade ju inga glasögon på mig) tittar jag ner mellan mina lår och ser nåt runt och mörkt sticka ut. Lydigt sträcker jag ner händerna och fattar tag i något rosa, varmt och halt som en ål som landar på min mage och direkt börjar att sparka sig uppåt på mitt bröst glatt smackandes. Ca 30s senare ligger det en liten Waldemar nöjt sugandes på mitt bröst. Eftersom han föddes 16 dagar för tidigt och bara var 47cm lång och vägde 2770g så fick vi stanna hela 3 dagar på BB vilket var jätteskönt.  Där var förvisso ganska kaotiskt med och vi hamnade nog lite mellan stolarna när vi dök upp på söndag eftermiddag sådär men bara säkerheten att när som helst kunna ringa efter någon och få hjälp inom 3min dygnet runt kändes väldigt bra.

Så summa summarum gick allt väldigt bra och barnmorska nr. 3 tyckte att det verkade som att jag inte hade gjort något annat än att föda barn.  Men tyvärr är situationen på förlossningen och BB väldigt ansträngd och jag är oerhört glad att vi hade med vår doula som verkligen gjorde ett hästjobb tillsammans med barnmorskorna och maken.

IMG_3746 R
Waldemar 1 vecka gammal
IMG_3751 R
En vecka efter förlossningen