När jag var liten hade vi ett rejält potatislandet på gården. Jag minns inte så mycket av själva landet men däremot minns jag var potatisen förvarades, nämligen i ett läskigt rum i undre delen av ladan, och även maskinen som användes för att sätta den. Maskinen är nog borta sedan länge men jag kom osökt att tänka på den när jag och en av mina kusiner hälsade på hennes morföräldrar som har en liten gård ute på en ö. Då var det nämligen inte bar dags för att sätta potatisen utan två av fåren skulle få åka ut på sommarnöje till en ö intill. Det var fantastiskt spännande att se hur farfadern och barnbarnet lirkade och drog de två fåren över i båten och sedan puttrade iväg ut i kanalen. Som kronan på verket fick jag dessutom hjälpa till att mata ett av lammen vilket osökt fick mig att tänka på när vi matade kalvarna på gården. Men det är en annan historia 🙂
En väg för att komma in i det gamla potatisrummet på vår gård var genom en spindelnätstäckt dörr på kortsidan av ladan. Därefter fick man gå på en liten spång över gödselrännan och akta sig mycket noga för att inte trilla i och fastna i de vevande armarna. Sedan var det bara raka spåret bort till potatisrummet, om man nu inte råkade förvilla sig bort till alla intressanta prylar som låg staplade lite varstans längs med väggarna. Inne i potatisrummet stod det träbingar fulla med potatis längs med väggarna och när man skulle plocka åt sig sina potatisar så gällde det att passa sig så man inte råkade plocka upp någon som var rutten. Usch! Sen var det bara att fort traska tillbaks igen genom den mörka, fuktiga källaren och ut i solen igen.